Har funderat lite på vad olika vi tänker med vår träning.

En del vill ha störning (jag t.ex.) en del vill vara själva helt ostört när de tränar. Jag tränar givetvis in moment med en unghund helt ensam och i lugn miljö.

 Men för att träna kontakt och fokus på mig så börjar jag väldigt tidigt och tränar detta där det är lite "rörigt". Jag kräver att hunden ska ha fokus på mig oavsett vad som händer runt omkring (hur ska jag annars kunna tävla i framtiden). 

Brukshundklubben åker jag till när jag vill träna med störning och träna ihop med andra. Vill jag ha lugn och ro när jag tränar åker jag till en plats där jag får vara ensam.

Spelar ingen roll vad som händer på plan, om man tränar in det tidigt då tror jag att man får en hund som vill jobba ihop med mig och inte har dragning till andra. Jag måste ju givetvis bjuda på mig själv under inlärningen och vara mycket roligare och intressantare än nåt annat.

Det har fungerat på de hundar jag haft.

Kiwi bryr sig inte ett dugg om det är lite "störigt" när vi tränar och den grunden la vi väldigt tidigt (började med det redan i valpstadiet).

Sen tror jag inte det har någon betydelse vad det är för ras vi har att jobba med.

Te.x att det skulle vara så mycket lättare med en Border Collie det är en myt.

Det handlar ju mycket om ledarskap oxå.

Ja det var lite filosofiska undringar som dök upp i mitt huvud.